Det finns något uråldrigt
något som drar och talar
bortom tiden.
En konkav djup tillhörighet,
som inte har namn,
inte har form.
Ett mörker som kräver ett
lyssnande utan rädsla.
Att lyssna in denna röst,
väntande, utan tanke
föder bilder,
skapar rörelse.
En rörelse som öppnar
mot det ofattbara
bortom jaget,
just där ensamheten övergår.
Christel Hansson
hem >>